smaka

jag ber dig

älskade, smaka

mitt inre

skär upp

med orden

mitt bröst

bevittna

det bultande

innandömet

smyg ner

ja, smyg

innan jag

hinner reagera

ner dina ord

varsamt

och kyss åter

samman

mitt bröst

till en helhet

...... Nästan direkt frågar han varför pappa inte var där. Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle komma till Himlen.

Blodet isas i mina ådror. Jag lägger händerna på pojken. Är rädd att jag skall fastna i någon av sladdarna och något hemskt skall hända... Försiktigt smeker jag pojken och frågar, sa han verkligen sa - Ja, pappa sa att jag skulle få komma till himlen..

Svimfärdig och yr av trötthet och hunger satte jag mig ner. Pojken har åter fallit i dvala. Det börjar bli morgon på intensiven och personalen babblar på sitt språk. Vi får ligga nedanför pojken, på en gammal madrass och en gammal filt över oss. Finns ingen chans att jag somnar. Tankarna mal i huvudet och jag är intensivt medveten om att HAN KAN INTE HA GJORT DET!!!

Min hjärna vill inte ta emot det, att han är död, att han försökt döda vår son, vår älskade son. Sonen som bodde hos honom på landet. En timmes resa från oss. Hur kunde han göra så mot oss????

Några timmar senare sitter jag med en Social Worker och en polis. Det är förhör. Jag får lämna en redogörelse för vad jag vet, vem fadern var och om jag kunnat ana något dylikt....

Nej, vem fan anar att en pappa skall försöka ta ihjäl sin son under semesterresan???

Direkt efter förhöret körs vi till bårhuset för identifiering.......... Ja, det var han.... Inte mycket mer att säga än att en del av mitt hjärta gick sönder. Den delen som fortfarande hade tilltro till mänskligheten, den delen som litade och på sin exman. Den delen som la sitt älskade barn under hans ansvar... Det gick sönder. Naturligtvis sörjer jag människan, samtidigt som jag fortfarande bara vill skrika rakt ut...

att jag HATAR DIG!!! JAG HATAR DET DU GJORDE MOT POJKEN, DIN FAMILJ, MIG OCH MIN FAMILJ!!!! JAG HATAR ATT LEVA I KONSEKVENSERNA AV DIN FÖRVIRRADE HJÄRNAS OHYGGLIGA DJUPDYKNING!!!!

Vi blir lovade en svensktalande psykolog till pojken. Han behöver professionell hjälp omedelbart! Och på kvällen kommer en underbar judisk man, dr. Erel Sharit, som är en framstående jungiansk psykoanalytiker, som även föreläser i Sverige. Han har bott och arbetat flera år i Sverige och har numera en egen klinik i Israel!

Dr. Sharit kom till oss, med en sådan värme och ödmjukhet som jag sällan sett hos yrkesmänniskor. Han lyssnade på oss, han lyssnade på pojken och han la sina händer runt mig och pojken när jag skulle meddela pojken att hans älskade pappa är död. Det var hemskt.

Jag ville smita, skrika, tjura, försvinna - bara jag slapp säga till den lille försvarslöse pojken som redan lidit tillräckligt - att hans pappa är död. Borta! Den store, bufflige, glade pappan! Han är borta! Finns inte! Finito!

Och psykiatern fanns där med mig och pojken. Han höll sin ena hand på pojkens huvud och den andra på mig. Och han lotsade oss varligt genom detta... Petri stod i fotändan av sjukhussängen! När pojken får höra att pappa är död, sänker han blicken.. men bara ett ögonblick... och sen tittar han upp med en klar och ren blick på Petri... och frågade... då blir du min pappa nu??? Då brast det för både mig, Petri och psykoanalytikern.....

forts. kommer...

Slår kniven hårdare

och hårdare mot bordet

gång efter gång,

tills inget annat hörs mer!

Vill inte såra er mera, vill inte ser er lida mera

vill inte smärta längre, lida detta kval…

Kniven i fast grepp sitter,

slår och slår mot bordet

tryggheten här,

på fyra ben, står stadigt…

Vem har rätten att döma?

Är en mor oduglig, när akutpsyk hämtar en tidig morgon?

Eller är skåpet bättre hjälp i nöden, när alltet brister samman?

Ja, svara mig!!!!

Kniven i fast grepp sitter,

slår och slår mot bordet

medan tårarna rinner

för livet och döden.

Ja, den slår för barnen,

för männen, för vännerna,

i bordet stora hål,

för att rädda skinnet det vita

från smärta ohygglig.

Nej, tig, min vän, tig.

För i våra stugor är

lagomheten den bästa akten.

Balansera mellan skåpet och kniven,

med ett leende och vet,

att aldrig, aldrig 

skall någon få veta!

Förljugenheten, tårar, leenden

och krampaktiga tag om håret.

Ja, barnen förstår

tidigt att mor, är sådan…..

… så länge hon inte söker hjälp – så är hon frisk och älskad mor!

En vintermorgon i februari 2007, knackade det på vår dörr.. Jag hörde inte första lite blyga knackningen... men hundarna hörde, lyfte på öronen och huvudena... Petri sköt upp som ett skott ur sängen, drog på sig jeansen och dök ner för trapporna.

I dörren stod två uniformerade poliser. Jag var fortfarande lyckligt ovetande i sängen - även om oron hade börjat gnaga... Polisen uppgav mina fullständiga förnamn och Petri stod där som en nolla, näää, en sådan bor inte här.. Polisen gav sig inte utan fortsatte med efternamnet.. Jo, ja visst.. hon e fortfarande där uppe... Han vrålade upp till mig.. Anna det är Polisen, dem söker efter dig..

Skräcken tog tag i mig.. neeeej, inte det också... Det har väl inte hänt något...

Polisen börjar igen med sitt fullständiga namn uppradande.. först förstod inte jag heller.. någon Peder har jag inte varit gift med.. men joo... han hette ju så.. i första namn... hm.. Vad har hänt.. Polisen ber mig att sätta mig ner.. Jag går som i dimma in i köket, sätter mig ner... ångesten är så stark så jag ser i dimma.. alla normala reaktioner hade försvunnit..

Jo, Anna......

... jag minns inte vad som sades, i vilken ordning... det är nästan total mörker under hela förmiddagen... har vissa minnesbilder.. bla att telefonen ringde och Ambassadchefen i Israel, Tel Aviv vädjade till mig att jag skulle komma.. släppa allt och komma... Men nej.. jag måste ju jobba.. Hon skärpte tonen och sa att jag måste ta första planet till Tel Aviv. Allt annat är sekundärt... Polisen fick också ett arbete med mig.. att få mig att förstå.. men jag tror inte ens Polisen förstod .. Dem hade mycket knapphändig information. Dem sa till oss att inte läsa tidningen på nätet.... Vad tror ni vi gjorde så fort Polisen lämnat oss...

Hur det nu var så kom vi till flygplatsen under dagen.. och satte oss på Planet...

Kl. 02,45 lokal tid landade vi i Tel Aviv. Precis ett dygn efter tragedin. Ett dygn efter min exmans monstruösa handling och självmord. Som tur fick Petri följa med. SOS International var enastående i sin information, försäkringsletande och service. All tack till dem..

När vi kom fram till sjukhuset någon timma efter landningen så sover fortfarande min lille prins, min sjuårige son. Hans lilla huvud är svart av skrapsår, blånader och kanske solbränna.. Han såg utmärglad ut... Så liten.. så oskyddad i ett främmande land.. ensam... Efter några timmar vaknar han och tittar förvånat på mig och Petri. Nästan direkt frågar han varför pappa inte var där.

 Han måste tro att jag är död. Han ville att jag skulle dö..