smaka

jag ber dig

älskade, smaka

mitt inre

skär upp

med orden

mitt bröst

bevittna

det bultande

innandömet

smyg ner

ja, smyg

innan jag

hinner reagera

ner dina ord

varsamt

och kyss åter

samman

mitt bröst

till en helhet

Slår kniven hårdare

och hårdare mot bordet

gång efter gång,

tills inget annat hörs mer!

Vill inte såra er mera, vill inte ser er lida mera

vill inte smärta längre, lida detta kval…

Kniven i fast grepp sitter,

slår och slår mot bordet

tryggheten här,

på fyra ben, står stadigt…

Vem har rätten att döma?

Är en mor oduglig, när akutpsyk hämtar en tidig morgon?

Eller är skåpet bättre hjälp i nöden, när alltet brister samman?

Ja, svara mig!!!!

Kniven i fast grepp sitter,

slår och slår mot bordet

medan tårarna rinner

för livet och döden.

Ja, den slår för barnen,

för männen, för vännerna,

i bordet stora hål,

för att rädda skinnet det vita

från smärta ohygglig.

Nej, tig, min vän, tig.

För i våra stugor är

lagomheten den bästa akten.

Balansera mellan skåpet och kniven,

med ett leende och vet,

att aldrig, aldrig 

skall någon få veta!

Förljugenheten, tårar, leenden

och krampaktiga tag om håret.

Ja, barnen förstår

tidigt att mor, är sådan…..

… så länge hon inte söker hjälp – så är hon frisk och älskad mor!